Det här med barn...
Ibland har jag svårt att förstå att hon verkligen är här, att hon är min och att hon är en del av mig.
Hon är underbar, men givetvis finns dessa stunder när jag biter ihop och inte vill något annat än att hon ska växa upp.
Dagarna går för fort ibland, men samtidigt fruktansvärt långsamt.
Jag känner mig som en zombi för det mesta och humöret svajar rejält.
Ingen dans på rosor detta livet, men sakta men säkert börjar jag skymta en vardag med allt vad det innebär.
En vardag där man kan fungera som vilken annan människa som helst, inte oroa sig över vakna nätter och när hon ska bajsa nästa gång. Går det mer än en dag mellan bajsningarna så känner kommer ororn smygandes.
Konstiga tankar som har börjat gå genom mitt huvud dom senaste tre månaderna. (Jisses har hon redan hunnit bli över tre månader ?! )
Men så är det, de saker som förr var så viktiga är nu inte längre någon prioritet sedan lillan kom till världen.
Säga vad man vill, men att vara mamma har både underbara stunder när lillan ler och skrattar så fort man kommer i närheten, eller följer en med blicken så fort man kommer in i ett rum. Det har även sina baksidor med vakna nätter och kinkig unge.
Ibland kan man fundera vad man gett sig in på, men då tittar man på henne och allt faller på plats.
För hon är trots allt det bästa som hänt mig, den vackraste lilla varelse som mina ögon skådat.
HON ÄR MIN DOTTER ♥