mammamillis

 

Nu ska det utredas varför lillan inte vill stödja på benen eller krypa än.

Hon är nu nästan exakt 9 månader gammal och min oro blir bara värre för varje dag som går.

Vi har fått tid på barnavdelningen på onsdag och just nu förbereder jag mig mentalt så gott det går.

Tänk om dom hittar något.. tänk om något inte stämmer med vår tös...

 

Efter ett samtal med sjukgymnasten som vi går hos så tyckte hon att vi skulle prata med en barnläkare och få lite svar på alla våra frågor hon inte kan svara på.

 

Lite innan mötet med barnläkaren på avdelningen ska vi kolla upp hennes hjärtfel, så det blir en heldag med oro och en väldig massa prover är jag rädd.

 

Tanken var att min lilla farmor ska följa med som stöd, men när jag tittar ut genom fönstret ser det mörkare och mörkare ut eftersom hon inte törs ligga efter vägen när det är snöstorm...

Är rädd att jag kommer få åka själv till sjukhuset med lillan...

 

---

---

Idag är jag glad att min fina vän Carro kom på besök med sin lilla dotter så jag fick lite annat att tänka på..

 

 

//MammaMillis

 

 

 

Jag har varit så glad senaste veckan, lillan har sovit hela nätterna och varit go och gla på dagarna.

Nu är vi åter i att vakna var och varannan timma...

Förskyld är hon också, jag blir så trött på dessa förskylningstider och storasyster kommer hem med allt från dagis och det snappar lilla gumman upp direkt.

 

Det har nu gått en vecka efter olyckan och jag känner mig fortfarande lite skraj över att åka och köra bil,

jag hoppas det släpper så snart vi har egen bil igen.

Men jag kommer förmodligen att undvika just den korsningen så länge det bara går.

Varje gång jag blundar ser och hör jag smällen, ofta på nätterna drömmer jag om krocken.

Antar att det lär sitta på hornhinnan ett tag, men jag är glad att vi alla klarade oss så pass bra som vi ändå gjorde.

Lillan har fortfarande kvar sitt sår i pannan, D sina krämpor och jag mina blåmärken som påminner oss dagligen.

Försäkringsbolaget är inte direkt så snabba som vi önskat, vi står ju utan bil och framförallt utan bilbarnstolar åt båda barnen, så vi hade ju önskat att detta skulle gå lite fort...

 

 

 

 

 

Jag måste börja om att be om ursäkt för den absoluta dåliga uppdateringen.

Men ibland händer det saker i ens liv och bloggandet är inte så högt prioriterat.

Denna gång valde jag att helt enkelt lägga bloggen på is men nu känner jag att det är dags igen

för en uppdatering.

 

 

Mycket har hänt sedan juli.

Lilla tösen växer så det knakar.

Hon är nu nästan 9 månader och jag kan inte förstå var tiden tagit vägen.

Tiden har gått så fort men samtidigt så långsamt.

Nu törs jag nog säga att vardagen är här och vi jobbar med rutiner och mat hela dagarna.

Tindra äter nu väldigt gärna och ofta :)